När jag var yngre hade jag uppfattningen av att livet slutade efter 20. Då hade jag ju gått klart skolan och var tvungen att bli vuxen. Och alla vuxna sa att det var då allvaret började samtidigt som alla sa att de fortfarande kände sig som unga. Allt eftersom jag började närma mig denna fruktade 20, och idag har runt ett halv år kvar, har jag börjat inse att livet slutar faktiskt inte. Det har bara precis börjat. Och jag var helt övertygad om att jag vid nu läget skulle vara tvungen att veta precis vad jag vill bli och hur resten av mitt liv skulle komma att se ut. Men när jag började på högskolan, vilket jag gjorde direkt eftersom jag var helt säker på att annars kommer jag aldrig få någon utbildning, insåg jag att de människor jag mötte här var flera år äldre än mig. Inte så jätte mycket, men de hade i vilket fall slutat gymnasiet och inte pluggat vidare för än några år senare.
Detta fick mig på allvar att förstå att livet är fortfarande inte kört. Vilket var otroligt lättande att känna eftersom jag ännu inte har bestämt mig för vad jag vill läsa då jag inte riktigt brinner för ekonomi (...) och jag skulle vilja brinna. (Om det går att formulera det så utan att det uppfattas som om jag är galen..) Därav funderar jag på att hoppa av den här linjen för att pröva lyckan någonannanstans. Men eftersom jag är som jag är ligger mitt nästa intresse i något som helt skiljer sig från det jag läser nu vilket ofta får folk att reagera. Men så har det alltid vart med mig, jag vet inte vad jag vill göra. Vad som verkligen intresserar mig och det är detta jag försöker komma fram till.
Och ja, vanligen får jag inte så speciellt positiva bemötande av framför allt min familj när jag tar upp ämnet att jag funderar på att byta. Då märker jag vart uppfattningen av att livet slutar efter 20 kommer ifrån. Alla, och då menar jag ALLA, som jag har tagit upp detta med frågar mig om jag tänkt studera fram till att jag blir pensionär. Alltså, 20 sen studerar du några år till, sen är du pensionär. Livet slutar efter 20. Konstaterat och klart. Men jag känner att jag håller inte med folket där! Mitt liv kommer inte ta abrupt slut bara för att jag kanske väljer att studera fem år istället för tre eftersom jag valde att byta inriktning på mina studier. Inget av det jag har läst har till och börja med försvunnit. Det har jag alltid med mig bara jag avslutar kursen. Det kan ju hända att jag aldrig behöver använda någon av kurserna i slutändan vad jag än väljer (med största sannolikhet) eftersom många utbildningar idag är väldigt breda.
Folk har en väldigt negativ inställning till att se de olika möjligheterna i livet. Jag försöker hålla mitt sinne så öppet som möjligt för att inte gå miste om en möjlighet. Visst skulle jag vilja veta idag vad jag skulle vilja blir, vad mycket enklare allt skulle ha vart, men samtidigt känner jag mig väldigt fri att rikta mitt liv dit jag vill. Det är jobbigt bara att helatiden bli motarbetad av andra människors negativa inställning till mitt sätt att leva mitt liv. Men det är ju trots allt mitt, vilket är det jag lever på och kommer göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar